En affärsdate

Ofta brukar jag föredra att gå till affären för att handla ensam. När jag gör det får det självklart bara bli ett fåtal varor, för om det tar lite tid när jag packar ner varorna i kassar så kommer svetten och pulsen går upp till max, och jag verkligen känner hur alla som är efter mig otåligt väntar, stirrar, och klagar på att jag tar för lång tid på mig.

I höstas efter ett rep skulle både jag och en vän till affären. Jag skulle bara handla något litet, men hon skulle handla desto mer. Men jag bestämde mig ändå för att gå med så vi kunde prata lite under tiden. Eftersom vi precis varit på en repning hade jag gitarren på ryggen, men jag tänkte att det är lugnt så länge jag inte drar till mig extra uppmärksamhet på andra sätt. Men det blev inte lika lugnt som jag hoppats på.

Något av det första som händer är att ena skosnöret går upp - hur lyckas jag? Då ökar pulsen, svetten börjar komma, och jag börjar väga för- och nackdelar. För att knyta det igen måste jag först lägga ner min mössa + mina handskar som jag håller i ena handen. Sedan måste jag sätta ner gitarren, för att till slut böja mig ner och knyta skosnöret. Detta kommer medföra att jag får uppmärksamhet från alla som står runt omkring mig, vilket kommer bidra till att min nervositet ökar, jag kommer bli yr, börja darra på handen, och säkert få blackout för att därför ha svårt att faktiskt knyta snöret. Direkt funderar jag på om jag kan strunta i att knyta snöret, tills vi är vid ett ställe i affären där det är mindre folk. Men.. om jag inte knyter det och min vän lägger märke till det kommer hon säga något i stil med "ditt skosnöre är uppe", eller "ska du inte knyta skosnöret?". Då kommer hon tycka jag är dum som inte lagt märke till det själv, jag kommer tycka det är sjukt pinsamt, andra runt omkring kommer höra vad hon säger och titta åt vårt håll, och sedan måste jag gå igenom hela jobbiga proceduren för att faktiskt knyta snöret, men med extra mycket uppmärksamhet mot mig. Därför är det lättast om jag faktiskt tar tag i det direkt. Så jag lade ner mössa och handskar, satte ner gitarren, böjde mig ner, och kunde bara tänka "ta det lugnt nu", "darra inte på händerna", "andas djupa andetag". Och det gick faktiskt bra!

När jag sedan rest mig upp, tagit upp mössa, handskar och gitarr kände jag hur bältet lossnat en aning och jag borde spänna till det bättre. Men.. nu hade jag precis fått mycket uppmärksamhet på mig så jag fick faktiskt vara snäll och vänta till senare. Vad skulle min vän tycka om jag var tvungen att göra ytterligare en pinsam grej? Nej, jag bestämde mig för att vänta tills min vän faktiskt inte såg. Och det tog inte lång tid innan hon vände ryggen till för att plocka lite frukt. Då passade jag på att spänna åt bältet. Självklart gick pulsen upp och jag kände mig varm, men det var snabbt över.

Sedan flöt det på rätt bra tills vi kom till kassorna. Jag betalade min vara och sedan betalade hon allt sitt, som hon skulle packa ner i två kassar. Då fick jag beslutsångest. Det rätta vore ju helt klart att ta ena kassen och packa ner varor i den - både för att hjälpa till och för att snabba upp processen. Men då börjar tankarna fara. "Tänkt om hon har en speciell ordning hon packar ner sina varor i? Tänkt om jag gör fel? Då kommer hon antingen sucka eller skratta åt mig. Hon kommer klaga på mig. Tycka jag är dum som inte vet hur man "ska" packa ner varorna. Sen kommer hon säga åt mig att gå åt sidan medan hon packar ner allt. Men hjälper jag inte till att packa ner varorna kommer hon tycka jag är dum. Vem som helst annars hade ju hjälp till - för det är ju så man gör. Men vilket alternativ är bäst? Jag låtsas vara upptagen med att läsa en affisch tills hon är klar med den första kassen. Sen när hon påbörjar den andra så går jag fram och säger något. Men vad kan jag säga? Hmm.. vi repade nyss - var det någon låt som gick ovanligt bra? Tjaa, 'Gläns över sjö och strand' lät bra. Det kan jag säger säga och se vart det leder."

Planen genomfördes och jag kände mig ovanligt dum som är tvungen att ta till sådana strategier när jag umgås med min närmsta vän. Sedan gick vi ut till parkeringen och lastade in kassarna i hennes bil. Där stod vi och pratade lite, men jag hade svårt att koncentrera mig. Tankarna flög genom mitt huvud. "Hur står jag? Hur är min hållning? Vart har jag händerna? Vad gör jag med dem? Ser det normalt ut? Borde jag ändra ställning? Har jag ögonkontakt med henne? Ser hon nu hur okoncentrerad jag är?

Efter ett tag körde hon iväg och jag började gå hemåt och kände mig ovanligt dum. I huvudet gick jag som vanligt igenom det som hänt och så kom tankarna igen. "Jag är ju totalt värdelös! Hur kan någon vilja träffa mig? En sån som jag förtjänar inte att ha några vänner. Jag kan ju inte beté mig normalt. Allt jag gör blir fel. Nej, jag kommer nog inte få höra från henne igen. Sjukt synd eftersom jag trivs så bra med henne, men jag förstår att hon inte vill umgås med mig. Finns ju en anledning till att min umgängeskrets är så liten. Nej, det är lika bra att jag isolerar mig och slutar träffa folk".

Dagen efter började jag nästan gråta av lycka när jag fick sms där det stod "Hej kompis! Tack för igår.."