Usch, det kan verkligen vara jobbigt. För ett par månader sedan var jag på en större bjudning, skulle tro att vi var mellan 60-80 personer. Först var jag osäker på om jag ville följa med, men en vän till mig skulle dit och ville att jag skulle vara med, så jag tackade ja. Hon fick för sig att vi skulle sätta oss på kanten av ett av borden och självklart sidan närmst själva buffébordet där all mat var framdukad. Detta betyder att när alla som satt vid vårt bord skulle ta mat, så skulle jag stå längst fram i kön och ta först. Men det går ju inte. Jag vet ju att jag kommer darra på handen och få anstränga mig för att inte tappa något. Sen får jag inte ta för lång tid på mig, för då kommer någon kommentera att jag är långsam. Jag vill heller inte ta för mycket, för då kommer någon påpeka det. Tar jag för lite är det säkert någon som ska säga åt mig att ta mer. Då får jag mer uppmärksamhet och känner mig dum. Samtidigt som man är helt fokuserad på att lägga upp maten måste man kunna småprata med andra runt omkring en. Står man dessutom längst fram är det många längre bak i kön som otåligt väntar på deras tur, ser hur det går för en och tycker att man tar för långsamt.
Så.. när det var mitt bords tur att ta väntade jag ett ögonblick innan jag, rätt långsamt men ändå inte för långsamt, ställde mig upp. Samtidigt var andra snabbare och hann gå förbi mig. När jag sedan gick mot buffébordet kunde jag gå i lagom långsam fart så att fler kunde gå förbi, så att jag tillslut hamnade mer i mitten. Då hade jag gott om tid att se hur de andra gjorde och hur mycket de tog, för att sen avgöra hur jag kunde göra utan att få höra att jag gjorde något fel.
Känner jag mig dum efteråt? Visst gör jag det. Hur man än gör blir det fel och man känner sig misslyckad. Därför börjar man till slut dra sig undan, undvika situationer och isolera sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar