Finns det tusen andra?

Idag åkte jag in till stan för att lämna tillbaka vissa julklappar som inte längre lämpar sig att ge. Kunde knappt se på dem utan att tårarna kom. Jag klampade in i första affären, lade fram saken på disken och sa "jag skulle vilja lämna tillbaka denna, om det går bra". Då svarade hon Du vill inte ge bort den längre?. "Nej, inte sen igår", svarade jag. Då sa hon Aha, det är inget att gråta över, det finns tusen andra. Inte riktigt vad jag ville höra, men hon menade väl. Tycker egentligen mycket bra om den kassörskan men idag blev jag lite sur på henne. Men det går väl över det också antar jag. ;-)

If I used to love you..

Alla hanterar vi seperationer på olika sätt. Jag visste inte hur jag skulle reagera när jag fick höra att vi bara skulle vara vänner istället. Visst höll jag med om att det var det bästa men det svider ju ändå. Ska försöka att inte falla tillbaka i självskadebeteende - den 17 december har jag varit fri från det i ett år! Ska försöka att inte isolera mig helt. Just nu känns det ändå okej.. mer okej än jag trodde i alla fall. Men det pendlar ganska mycket. Får se hur jag i längden påverkas av detta. För mig är det en ny erfarenhet då det var mitt första förhållande.

Kom att tänka på två låtar extra mycket nu som jag tänkte dela.

När du står utan stöd
I en stad som är död
Och inte ens vet hur du mår
När det finns framgång
Men inte nån kärlek att få   

Farväl käre vän

Så snabbt det kan gå. I fredags berättade han för far min att han var lite rädd på grund av att hans far och andra män i hans släkt dött på grund av hjärtfel ungefär i hans ålder. De flesta mellan 50-60 år. Han själv är runt 56. Häromdagen fick han hjärtstillestånd, förklarades hjärndöd igår kväll, avled natten till idag. En jättefin människa som har betytt mycket för mig. Vi har talat mycket med varandra - främst om musik då vi har samma musiksmak. De sista två veckorna har han tipsat mig om tre olika artister. Jag har inte lyssnat på någon än och nu känner jag mig dålig för det. Ska ta och göra det nu. En mer genuint godhjärtad människa tror jag knappt finns. Han tog alla på allvar, tyckte både vuxna som barn hade viktiga saker att säga och pratade lika allvarligt med alla, och ofta med glimten i ögat, var intresserad av allt man sa och han hade en förmåga att få andra att känna sig betydelsefulla, sedda och viktiga. Har svårt att smälta denna nyhet och det kommer ta ett tag.

Vill dedikera denna sången till dig, min gode vän:

Jobbcoach

Återigen har jag varit ganska så värdelös på att uppdatera. Men här kommer en liten uppdatering i alla fall.

Har skrivit in mig på Arbetsförmedlningen och fått en jobbcoach som jag träffade för första gången igår. Det kändes bra tyckte jag. Hon kommer hjälpa mig med att skriva CV, träna på arbetsintervjuer, och dessutom har hon många kontakter på olika företag så hon kan hjälpa mig med att komma till intervjuer för jobb/praktik. Jag nämnde även mina sociala problem för henne och hon var väldigt förstående. Hon föreläser bland annat om personlig utveckling så hon har kunskap om till exempel olika fobier.

Vi kommer träffas en gång i veckan och däremellan får jag självklart jobba en del själv med att utforma CV, hitta jobb jag kan tänka mig, osv. Jag behöver verkligen någon utomstående som jag kan bolla tankar med, som pushar mig att komma ut på arbetsmarknaden. Hoppas att detta leder till något bra!

Hur väl märktes det att jag bytte shorts?

Kom på en sak som hände första gången jag träffade delar av tjejens familj. Tack och lov var vi hemma hos henne, annars hade det blivit värre. Vi satt och drack kaffe, och för att jag ville ha något i händerna hela tiden höll jag i kaffemuggen med båda händerna, och lät muggen vila mot mitt ben. Då slapp jag fundera över vad jag skulle göra av händerna. Men.. efter ett tag märkte jag att det var en fin ring av kaffe på shortsbenet. Det var ju typiskt. Pinsamt om hennes familj skulle märka det. Jag försökte under dölja det så gott jag kunde genom att hålla händerna över, eller lägga andra benet över. Men sen tänkte jag på att när de går kommer jag resa mig upp för att säga hejdå, och då kommer de märka fläcken. Därför valde jag att helt plötsligt smita iväg en stund för att byta om till ett nytt par shorts samtidigt som jag pudrade näsan, som feminina killar som jag kan skylla på.

Jag var helt säker på att de skulle märka att jag bytt shorts eftersom jag innan haft ljusa och nu hade på mig svarta. Men ingen sa något så jag vet inte, och om jag inte minns fel så hade inte ens tjejen tänkt på det. Jag kände mig ovanligt dum och larvig, men så fick det vara!

Jo men det gick ju ändå till slut

Bröllopet var fint. Blev nästan tårögd av att se det vackra brudparet - så härligt att se en gammal vän gifta sig. Sen under själva middagen/festen hade jag svårt att koppla av. Jag visste att jag skulle leda alla gäster i en sång med gitarren och hjälpa till att spela på en annan, men jag visste inte riktigt när. Pulsen var hög och jag hade ofta svårt att fokusera på vad folk runt omkring sa. Ett tag var jag tvungen att lägga ner besticken på tallriken för jag darrade så mycket på händerna att jag inte kunde äta. Hur som, det gick helt okej att spela, något enstaka stort fel men jag vet inte om någon mer än de andra musikerna märkte det.

Men självklart var jag tvungen att ställa upp på fler saker. Någon fick för sig att brudparet skulle tävla i vem som snabbast kan blåsa upp en ballong så att den spräcks. De nygifta skulle ha ögonbindel på sig, och sen skulle andra i festen tävla mot dem. Jag försökte undvika ögonkontakt så gott jag kunde, och vände mig halvt om för att visa att jag inte var intresserad, men han som anordnade tävlingen fick ändå för sig att jag skulle vara med. Hmm, hur gärna vill jag stå framför ~50 personer och blåsa upp en ballong? Dessutom har jag i många många år haft svårt för att blåsa upp ballonger mycket då jag är rädd för att de ska sprängas i ansiktet på mig. Och nu ska jag vara med på en tävling som går ut på just detta, samtidigt som en massa människor tittar på mig? Det var lagom skoj. Hur som tog jag i allt jag kunde, men ballongen sprack inte. Kändes inte allt för kul.. men det var snabbt glömt.

Tager du denna påg..?

Bilen är nästan färdigpackad. Nervositeten stiger ju längre tiden går. Imorgon är det dags att gå på bröllop. Första gången på många många år så det ska bli spännande, kul och jobbigt. Kommer nog träffa flera jag känner som jag inte har sett på ett tag. Även där är det blandade känslor. Sen på själva bröllopsfesten är det meningen att jag ska vara med och spela på ett par sånger. Vet inte om det är den biten eller själva festen när man måste vara social och prata med andra som jag är mest nervös inför. Men men, det kommer nog gå bra.

Har dessutom hört att en av de två som är toastmasters tidigare har haft problem med social fobi, så där har vi en förebild. ;-)