Farväl käre vän

Så snabbt det kan gå. I fredags berättade han för far min att han var lite rädd på grund av att hans far och andra män i hans släkt dött på grund av hjärtfel ungefär i hans ålder. De flesta mellan 50-60 år. Han själv är runt 56. Häromdagen fick han hjärtstillestånd, förklarades hjärndöd igår kväll, avled natten till idag. En jättefin människa som har betytt mycket för mig. Vi har talat mycket med varandra - främst om musik då vi har samma musiksmak. De sista två veckorna har han tipsat mig om tre olika artister. Jag har inte lyssnat på någon än och nu känner jag mig dålig för det. Ska ta och göra det nu. En mer genuint godhjärtad människa tror jag knappt finns. Han tog alla på allvar, tyckte både vuxna som barn hade viktiga saker att säga och pratade lika allvarligt med alla, och ofta med glimten i ögat, var intresserad av allt man sa och han hade en förmåga att få andra att känna sig betydelsefulla, sedda och viktiga. Har svårt att smälta denna nyhet och det kommer ta ett tag.

Vill dedikera denna sången till dig, min gode vän:

Jobbcoach

Återigen har jag varit ganska så värdelös på att uppdatera. Men här kommer en liten uppdatering i alla fall.

Har skrivit in mig på Arbetsförmedlningen och fått en jobbcoach som jag träffade för första gången igår. Det kändes bra tyckte jag. Hon kommer hjälpa mig med att skriva CV, träna på arbetsintervjuer, och dessutom har hon många kontakter på olika företag så hon kan hjälpa mig med att komma till intervjuer för jobb/praktik. Jag nämnde även mina sociala problem för henne och hon var väldigt förstående. Hon föreläser bland annat om personlig utveckling så hon har kunskap om till exempel olika fobier.

Vi kommer träffas en gång i veckan och däremellan får jag självklart jobba en del själv med att utforma CV, hitta jobb jag kan tänka mig, osv. Jag behöver verkligen någon utomstående som jag kan bolla tankar med, som pushar mig att komma ut på arbetsmarknaden. Hoppas att detta leder till något bra!

Hur väl märktes det att jag bytte shorts?

Kom på en sak som hände första gången jag träffade delar av tjejens familj. Tack och lov var vi hemma hos henne, annars hade det blivit värre. Vi satt och drack kaffe, och för att jag ville ha något i händerna hela tiden höll jag i kaffemuggen med båda händerna, och lät muggen vila mot mitt ben. Då slapp jag fundera över vad jag skulle göra av händerna. Men.. efter ett tag märkte jag att det var en fin ring av kaffe på shortsbenet. Det var ju typiskt. Pinsamt om hennes familj skulle märka det. Jag försökte under dölja det så gott jag kunde genom att hålla händerna över, eller lägga andra benet över. Men sen tänkte jag på att när de går kommer jag resa mig upp för att säga hejdå, och då kommer de märka fläcken. Därför valde jag att helt plötsligt smita iväg en stund för att byta om till ett nytt par shorts samtidigt som jag pudrade näsan, som feminina killar som jag kan skylla på.

Jag var helt säker på att de skulle märka att jag bytt shorts eftersom jag innan haft ljusa och nu hade på mig svarta. Men ingen sa något så jag vet inte, och om jag inte minns fel så hade inte ens tjejen tänkt på det. Jag kände mig ovanligt dum och larvig, men så fick det vara!

Jo men det gick ju ändå till slut

Bröllopet var fint. Blev nästan tårögd av att se det vackra brudparet - så härligt att se en gammal vän gifta sig. Sen under själva middagen/festen hade jag svårt att koppla av. Jag visste att jag skulle leda alla gäster i en sång med gitarren och hjälpa till att spela på en annan, men jag visste inte riktigt när. Pulsen var hög och jag hade ofta svårt att fokusera på vad folk runt omkring sa. Ett tag var jag tvungen att lägga ner besticken på tallriken för jag darrade så mycket på händerna att jag inte kunde äta. Hur som, det gick helt okej att spela, något enstaka stort fel men jag vet inte om någon mer än de andra musikerna märkte det.

Men självklart var jag tvungen att ställa upp på fler saker. Någon fick för sig att brudparet skulle tävla i vem som snabbast kan blåsa upp en ballong så att den spräcks. De nygifta skulle ha ögonbindel på sig, och sen skulle andra i festen tävla mot dem. Jag försökte undvika ögonkontakt så gott jag kunde, och vände mig halvt om för att visa att jag inte var intresserad, men han som anordnade tävlingen fick ändå för sig att jag skulle vara med. Hmm, hur gärna vill jag stå framför ~50 personer och blåsa upp en ballong? Dessutom har jag i många många år haft svårt för att blåsa upp ballonger mycket då jag är rädd för att de ska sprängas i ansiktet på mig. Och nu ska jag vara med på en tävling som går ut på just detta, samtidigt som en massa människor tittar på mig? Det var lagom skoj. Hur som tog jag i allt jag kunde, men ballongen sprack inte. Kändes inte allt för kul.. men det var snabbt glömt.

Tager du denna påg..?

Bilen är nästan färdigpackad. Nervositeten stiger ju längre tiden går. Imorgon är det dags att gå på bröllop. Första gången på många många år så det ska bli spännande, kul och jobbigt. Kommer nog träffa flera jag känner som jag inte har sett på ett tag. Även där är det blandade känslor. Sen på själva bröllopsfesten är det meningen att jag ska vara med och spela på ett par sånger. Vet inte om det är den biten eller själva festen när man måste vara social och prata med andra som jag är mest nervös inför. Men men, det kommer nog gå bra.

Har dessutom hört att en av de två som är toastmasters tidigare har haft problem med social fobi, så där har vi en förebild. ;-)

Första, andra och tredje intrycket..

Nu har jag träffat de flesta av tjejens familj några gånger. Det är inte nådigt vad nervös jag var första gången. Men det är väl bara naturligt? Vad ska man prata om? Hur mycket plats ska jag ta? Det gäller verkligen att ha bra hållning, ett fast (men inte för hårt) grepp när man tar i hand. Det svåra är när familjen börjar prata om sin skolgång, lärare, och andra händelser som jag inte alls är insatt i. Då känner jag mig ovanligt osocial och tråkig som inte har något att komma med. Men jag kan inte känna till lärarna som alla haft så det är väl inte så konstigt egentligen.

Tack och lov träffade jag föräldrar och syskon första gången hemma hos tjejen. Det hade varit värre att åka hem till dem. Träffa nytt folk på en ny plats är inte det roligaste jag vet. Det jobbigaste var fortfarande när de skulle gå igen. Ska jag resa mig upp och ta i hand? Vad ska jag säga till dem? Känns alltid som om det blir fel. Hur som så verkar jag ändå ha gjort ett okej första intryck på dem. Det är jag glad för!

Dramat börjar närma sig sitt slut

Nu har jag varit extremt dålig på att uppdatera. Det beror främst på att jag vill spendera så mycket tid som möjligt med tjejen. Men visst skulle jag kunna skriva ett inlägg lite oftare än jag har gjort senaste tiden.

Senaste inlägget var rätt långt, men nu har jag i alla fall tagit tag i det hela. Flicka pratade lite med mig efter en spelning vi hade för ett tag sedan, och sa att det kändes som om jag hade en fasad uppe när jag pratade med henne. Att jag distanserade mig. Jag sa att jag själv kände så, och att jag hade den fasaden uppe precis då, och varje gång jag pratade med henne. Hon blev ledsen, undrade vad hon kunde göra, att hon skulle ta ner månen för mig osv. Jag sa då att en anledning var att hon inte hade berättat allt som hänt mellan henne och tvillingbror för sin (nu f.d.) man. Eftersom att han och jag är vänner (min närmsta killkompis) så känns det som om jag ljuger för honom genom att inte berätta det jag vet. Då sa hon att om det skulle fixa hennes och min vänskap skulle hon  berätta, men annars ville hon inte göra det. Jag sa att det nog inte skulle göra det för det finns annat också.

Hur som, dagen efter berättade hon faktiskt för sin f.d. man. Inte helt utförligt och det var hennes version (som jag nog skulle säga är aningens förfinad och ska få henne att framstå som offer i ett drama där hon varit otrogen med 10 år yngre killar). Jag tyckte hur som helst det var skönt att han fick reda på det som hänt mellan dem. Men skulle det lösa allt mellan mig och henne? Nej, inte direkt.

Så, jag började komponera ett mail till henne. Kortfattat skrev jag att det inte någonsin kan bli likadant mellan henne och mig som det en gång varit. Att jag inte kan vara vän med henne, eller ha spelningar med endast henne längre. Däremot hoppas jag att vi båda kan fortsätta spela tillsammans i band, men det beror på hur stämningen är mellan oss. Varför kan jag inte vara vän med henne längre? Jo, för att hon faktiskt har svikit förtroenden. Saker jag berättat för henne i förtroende (och dessutom sagt att hon inte får berätta vidare till någon, speciellt inte till tvillingbror) har tvillingbror känt till. Jag tycker att hon behandlat mig och sin f.d. man dåligt. Varit oärlig. Inte menat saker hon sagt. Så jag kommer inte kunna lita på henne.

Det dröjde någon timma efter att jag skickat mailet till att jag började få sms. Och från vem? Från hennes f.d. man som nu var besviken på mig. Han tyckte jag kunde ge henne en chans att förklara sig, men med tanke på att hon har ljugit för mig och betett sig illa så skulle jag bara se hennes förklaringar som bortförklaringar. Tror vi skickade mellan 50-100 sms till varandra under loppet av 4 timmar. Det sved kan jag tala om. Sen dess har vi inte hörts av så jag vet inte alls hur han mår eller känner. Riktigt surt, med tanke på att det är min bästa killkompis. Det är väl något jag måste ta tag i snart, men det tar emot, för jag är så rädd att han är förbannad på mig. Svaret jag fick från flicka var väldigt kort och vi har heller inte hörts sen dess.

Det som hennes f.d. man (som jag tidigare kallat make) också sagt är att det både är bra och dåligt att prata med mig om det hela. Det är bra eftersom jag är insatt i allt, man behöver inte uppdatera mig på vad som har hänt. Det som är synd är att jag sitter mitt i smeten, eller vad man ska säga. Jag är vän med alla inblandade (fast inte längre med flicka). Jag har hört makes version av allt som hänt, och jag har också hört pojkes, tvillingbrors och flickas version. Som för övrigt skiljer sig en del från varandra. Livet är bra intressant ibland. ;-)

Det var senaste nytt från detta dramat. Jag får vara bättre på att uppdatera framöver så jag även hinner skriva om "jobbiga situationer" med tanke på fobin.