Tror nästan jag kan räkna antalet gånger jag har fått näsblod på fingrarna. Det är egentligen rätt skönt att jag får det så sällan. Men häromdagen när jag borstade tänder började det rinna för fullt och vad gör jag? Jo, jag blir glad, börjar le och beundra det vackra. Jag bara älskar att se mig själv blöda. Känns lite stört att erkänna, men tjaa, jag är väl lite störd också. Tråkigt nog kunde jag inte få det att sluta rinna över munnen och jag har aldrig tyckt om smaken av blod så besviken fick jag ta och stoppa mitt näsblod.
Fick nyss en kallelse till blodcentralen dit jag ska för att donera en del. När jag började donera var det bara för att jag ville hjälpa mina medmänniskor. Idag känns det som om det halvt är för njutningens skull jag gör det. Är det normalt? Förmodligen inte, men jag brukar inte påstå att jag är normal heller. När de har fört in nålen i armvecket frågar de alltid om det känns bra, och oavsett hur det känns svarar jag ja. Det händer att det gör ont, ibland nästan outhärdligt, men det gör mig bara mer peppad och kan inte låta bli att le Ofta tycker jag att det kan jag gott ha - en sån som jag förtjänar att lida.
Tänk att jag har berättat detta för en av mina vänner, och vi är fortfarande väldigt nära. Trodde vår bekantskap nästan skulle upphöra när jag berättade hur jag faktiskt fungerar. Förstår inte hur man kan vilja vara vän med en som jag.
SV: Ja, det är oprofessionellt.. Jag tycker det är oprofessionellt att säga att det är "normalt" att ha självskadebeteende, humörsvägningar och aggression. Det är ingenting som man ska stå ut med och som läkare inom psykiatrin ska man verkligen inte vifta bort det! Man har ju sökt sig till psykiatrin av en anledning och det är ju inte för att bli misstrodd utan för att få hjälp och stöd, att man då som han förminskar hennes smärta tycker jag är oprofessionellt!
SvaraRadera