Våga ta chansen!

En aningens händelserik vecka. I måndags fick jag ett telefonsamtal från ett nummer jag inte kände igen. Blev nervös men bestämde mig för att svara. Där i andra luren var det någon som ville att jag skulle komma på arbetsintervju på torsdag (igår). Jag blev helt ställd och tankarna satte igång - vill jag eller vill jag inte? Och om jag vill, vågar jag då? Funderade på att tacka nej direkt, men bestämde mig för att köra på, så jag sa att jag väldigt gärna kom på intervju. Jag funderade på vad det värsta som kunde hände var och kom fram till att det skulle vara att jag faktiskt fick jobbet. Ett nej vore nästan skönt, för jag vet inte om jag vågar börja jobba. Tänk om jag gör bort mig totalt?

Sen efter samtalet började jag fundera på om jag ens hade sökt det jobbet. Men det handlar om ett vikariat på en månad (liten chans till förlängning) och ett sådant jobb har jag inte sökt. Så jag antog att de fått mitt nummer genom arbetsförmedlingen.

Ett vikariat på en månad kanske inte låter allt för bra. Men det är erfarenhet inom det område jag faktiskt är utbildad till, vilket jag saknar. Så erfarenhet, mer på mitt CV samt referens - hur bra som helst! Om jag får ett nej så har jag i alla fall ny erfarenhet; nämligen av en arbetsintervju. Har aldrig varit på det innan.

Hur som, jag gick på intervjun igår. Lite lagom nervös kom jag dit 30 minuter innan (tidspessimistisk som jag är), och när själva intervjun började var det bara två stycken andra i rummet. Det var skönt. Överlag kändes det okej, nervositeten lade sig ganska snart. Sen blev det förstås jobbigare igen när jag skulle berätta om mig själv, och om mina bra samt dåliga sidor. Där tog det en liten stund innan jag kom på något okej - trots att jag hade funderat på det tidigare.

De ville ha referenser som de kunde ringa, och idag vet jag att de ringde i alla fall en av namnen de fick. Sen fick jag även ett telefonsamtal av chefen på företaget som sa att de gått igenom alla ansökningar och vill träffa mig igen på måndag. Det ska bli spännande.. får väl se vad de har att säga. ;-)

Breaking Dawn

Så igår såg jag äntligen fjärde delen av Twilight-serien på bio. Måste säga att jag hade högre förväntningar på den. Det var en film jag lika gärna hade kunnat se på TV'n hemma. Sen blev jag aningens besviken på den scen som skulle ha varit äcklig. När de tog upp kniven för att skära fick man inte se någonting. Så jag kan förstå att man inte kunde sätta 15-års gräns på den.

Sen skulle jag vilja veta vilka som tände alla levande ljus ute på ön utanför Rio de Janeiro när de först kom dit. Om det var de två tjänarna så skulle jag ha velat se Edward skicka sms/ringa dem från båten för att förvarna dem. Var det Edward som gjorde det tycker jag man borde ha sett hur han skyndade sig. Men han kom lugnt upp med packningen till sovrummet efter att Bella gått in dit - och då var ljusen redan tända.

Angående om filmen borde vara från 11 eller 15 år tycker jag inte att något av det är bra. För en ensam 11-åring kan det bli för mycket (och jag tycker verkligen inte att en förälder ska ta med sitt 7-åriga barn), men jag tycker heller inte att man kan sätta en 15-års gräns på den. Dags att införa fler gränser? 14-års gräns där 11-åringar kan gå in med vuxet sällskap?

Hur som, generellt sett tyckte jag filmen var helt okej, men hittills den sämsta i serien. Däremot ser jag verkligen fram emot nästa film, och den kommer jag självklart att se på bio! ;-)

Finns det tusen andra?

Idag åkte jag in till stan för att lämna tillbaka vissa julklappar som inte längre lämpar sig att ge. Kunde knappt se på dem utan att tårarna kom. Jag klampade in i första affären, lade fram saken på disken och sa "jag skulle vilja lämna tillbaka denna, om det går bra". Då svarade hon Du vill inte ge bort den längre?. "Nej, inte sen igår", svarade jag. Då sa hon Aha, det är inget att gråta över, det finns tusen andra. Inte riktigt vad jag ville höra, men hon menade väl. Tycker egentligen mycket bra om den kassörskan men idag blev jag lite sur på henne. Men det går väl över det också antar jag. ;-)

If I used to love you..

Alla hanterar vi seperationer på olika sätt. Jag visste inte hur jag skulle reagera när jag fick höra att vi bara skulle vara vänner istället. Visst höll jag med om att det var det bästa men det svider ju ändå. Ska försöka att inte falla tillbaka i självskadebeteende - den 17 december har jag varit fri från det i ett år! Ska försöka att inte isolera mig helt. Just nu känns det ändå okej.. mer okej än jag trodde i alla fall. Men det pendlar ganska mycket. Får se hur jag i längden påverkas av detta. För mig är det en ny erfarenhet då det var mitt första förhållande.

Kom att tänka på två låtar extra mycket nu som jag tänkte dela.

När du står utan stöd
I en stad som är död
Och inte ens vet hur du mår
När det finns framgång
Men inte nån kärlek att få   

Farväl käre vän

Så snabbt det kan gå. I fredags berättade han för far min att han var lite rädd på grund av att hans far och andra män i hans släkt dött på grund av hjärtfel ungefär i hans ålder. De flesta mellan 50-60 år. Han själv är runt 56. Häromdagen fick han hjärtstillestånd, förklarades hjärndöd igår kväll, avled natten till idag. En jättefin människa som har betytt mycket för mig. Vi har talat mycket med varandra - främst om musik då vi har samma musiksmak. De sista två veckorna har han tipsat mig om tre olika artister. Jag har inte lyssnat på någon än och nu känner jag mig dålig för det. Ska ta och göra det nu. En mer genuint godhjärtad människa tror jag knappt finns. Han tog alla på allvar, tyckte både vuxna som barn hade viktiga saker att säga och pratade lika allvarligt med alla, och ofta med glimten i ögat, var intresserad av allt man sa och han hade en förmåga att få andra att känna sig betydelsefulla, sedda och viktiga. Har svårt att smälta denna nyhet och det kommer ta ett tag.

Vill dedikera denna sången till dig, min gode vän:

Jobbcoach

Återigen har jag varit ganska så värdelös på att uppdatera. Men här kommer en liten uppdatering i alla fall.

Har skrivit in mig på Arbetsförmedlningen och fått en jobbcoach som jag träffade för första gången igår. Det kändes bra tyckte jag. Hon kommer hjälpa mig med att skriva CV, träna på arbetsintervjuer, och dessutom har hon många kontakter på olika företag så hon kan hjälpa mig med att komma till intervjuer för jobb/praktik. Jag nämnde även mina sociala problem för henne och hon var väldigt förstående. Hon föreläser bland annat om personlig utveckling så hon har kunskap om till exempel olika fobier.

Vi kommer träffas en gång i veckan och däremellan får jag självklart jobba en del själv med att utforma CV, hitta jobb jag kan tänka mig, osv. Jag behöver verkligen någon utomstående som jag kan bolla tankar med, som pushar mig att komma ut på arbetsmarknaden. Hoppas att detta leder till något bra!

Hur väl märktes det att jag bytte shorts?

Kom på en sak som hände första gången jag träffade delar av tjejens familj. Tack och lov var vi hemma hos henne, annars hade det blivit värre. Vi satt och drack kaffe, och för att jag ville ha något i händerna hela tiden höll jag i kaffemuggen med båda händerna, och lät muggen vila mot mitt ben. Då slapp jag fundera över vad jag skulle göra av händerna. Men.. efter ett tag märkte jag att det var en fin ring av kaffe på shortsbenet. Det var ju typiskt. Pinsamt om hennes familj skulle märka det. Jag försökte under dölja det så gott jag kunde genom att hålla händerna över, eller lägga andra benet över. Men sen tänkte jag på att när de går kommer jag resa mig upp för att säga hejdå, och då kommer de märka fläcken. Därför valde jag att helt plötsligt smita iväg en stund för att byta om till ett nytt par shorts samtidigt som jag pudrade näsan, som feminina killar som jag kan skylla på.

Jag var helt säker på att de skulle märka att jag bytt shorts eftersom jag innan haft ljusa och nu hade på mig svarta. Men ingen sa något så jag vet inte, och om jag inte minns fel så hade inte ens tjejen tänkt på det. Jag kände mig ovanligt dum och larvig, men så fick det vara!