torsdag 3 mars 2011

Lifta till stan

I början av januari skulle jag följa med en vän på stan. Han skulle köra in (är runt en mil dit) och sa att jag kunde få skjuts om jag ville, men att hans föräldrar också skulle vara med i bilen - de hade varit på besök och han skulle köra dem till tågstationen. Då hade jag svårt att bestämma mig för hur jag skulle göra; cykla eller åka med. Kan ju inte påstå att jag var allt för sugen på att cykla en mil i flera minusgrader när det dessutom var jobbigt väglag. Men sen var jag rädd för att träffa hans föräldrar de 10-15 minuter det tar att köra in till stationen. Till slut sa jag i alla fall att jag följde med honom in.

Då fick jag genast sätta igång för att planera. Det var bara två timmar tills han skulle hämta mig så jag kände hur ångesten började komma. Jag får ju inte verka helt socialt handikappad. Så.. vad kan jag säga? Vad kan jag fråga? Vad vet jag om hans föräldrar? Kanske kan jag fråga hur de har haft det här, om de har lekt mycket med barnbarnen, vad de har gjort, om de har åkt på utflykter eller mest tagit det lugnt. De bor rätt långt bort så jag kan fråga om hur lång tid det faktiskt tar, vart de ska byta tåg, om tågen var försenade på vägen hit.. sen får det faktiskt räcka. De frågar säkert också mig något.. tyvärr. Usch, gillar inte att prata om mig själv, blir alltid väldigt kort.

Men innan allt det kan hända kommer ju den jobbigaste situationen; första intrycket! Med största sannolikhet kommer jag få sitta i baksätet, men jag hoppas verkligen att jag inte behöver gå runt bilen när de väl kommer, utan att jag får plats på den sidan jag redan står på. Har jag full koll på hur man öppnar och stänger deras "dragdörr"? Vad gör jag om det är saker på sätet? Då måste jag flytta på dem på ett bra sätt. Om jag väljer att ha sakerna i knät och någon säger åt mig att ställa dem på golvet istället är det pinsamt. De kan skratta, de kan tycka jag är dum. Men är det ömtåligt är det bättre att ha det i knät. Hur ska jag presentera mig när jag väl är inne? Ska jag ta i hand? Lite omständigt att hälsa "riktigt" på den som sitter i framsätet. Får väl se hur de gör och försöka anpassa mig så snabbt som möjligt.

Självklart gick jag ut 15 minuter tidigare än vad jag behövde och funderade på hur jag skulle stå när de väl kom. Hur ska min hållning vara? Vad ska jag göra med händerna? Jag bör le, men inte överdrivet. Kanske borde jag ha mobilen uppe, kolla meddelanden eller något så det inte ser ut som att jag väntar otåligt. Problemet är att det kan tolkas som att jag tittar på klockan och tycker att de är sena. Det vill jag inte. Det är nog bäst att stå och se glad ut när de kommer.

När de väl kom hade ångesten byggts upp rätt ordentligt. Men allting gick bra, resan kändes inte alls tillgjord eller pinsam, så den sjönk rätt snart. Vad skönt det var att han hade så trevliga föräldrar!

1 kommentar:

  1. Usch, vad välbekant detta känns! Att planera varje grej in i minsta detalj och oroa sig över en miljon saker i förväg - helt i onödan, visar det sig sen i 99 % av fallen...men lär man sig något av det? Näädå, man oroar sig minst lika mycket nästa gång också!

    SvaraRadera