Svara mig när jag ropar

"Herre hör min bön, Herre hör min bön, svara mig när jag ropar"

Igår kväll bad jag att Gud skulle vara barmhärtig och låta mig få hjärtstillestånd så att jag inte skulle vakna mer efter att jag somnat. Eftersom jag skriver nu så fick jag inte det gensvar jag hade hoppats på utan är kvar på detta helvete som kallas jorden. Kan man inte få somna in av naturliga skäl? Det är ofta tyngre för närstående om man avslutar det själv. Skuldkänslor, "såg jag något tecken" osv?

Nu tillbaka till jobbet, motvierad som jag är.

Idag är ingen bra dag.

Ibland skönt att ventilera anonymt.

Det gör ont i hjärtat. Återigen känns det knappt som att jag orkar mer. Orkar jag lägga energi på att försöka träffa en ny? Förmodligen någon dag framöver. Men just nu känns det som att jag behöver en paus. Helst en paus från livet, men det går tyvärr inte.

11 frågor

Blev utmanad av Malin, så här kommer frågorna:

1. Vad upptog din lediga tid innan Internet kom in i ditt liv?
Spelade King eller lekte krig.. vad hemsk man var på den tiden..

2. Har du varit med om några övernaturliga upplevelser?
Nix, faktiskt inte.

3. Vad är du mest stolt över?
Min gitarr + att ha sprungit 8km på 33 minuter.

4. Sjuka tankar du tror att du är ensam om att ha...?
Efter en del terapi samt samtal med andra personer tror jag mig inte längre vara ensam om några tankar. Men jag ser mig som en rätt misslyckad person som aldrig kommer att hitta kärleken trots att jag gärna vill bilda familj, och skulle jag inte få jobba vidare på platsen jag är nu kommer de känslorna bli betydligt starkare och då kommer jag ännu mer överväga alternativen att avsluta mitt liv då jag knappt står ut med att vara jag.

5. Pest eller kolera?
Kolera, för då brukar man avlida rätt snart.

6. Vad har du under sängen?
En skrivare.

7. Vilken Astrid Lindgren-karaktär identifierar du dig mest med?
Hmm, svår fråga. Drängen Alfred kanske.. ;-)

8. Hur ser du på skönhetsoperationer?
Tycker det är synd med folk som blir beroende av det. Men kan förstå hur vissa vill förändra delar av sig själva. Däremot är det väl sällan de blir helt nöjda - finns stor risk att det finns annat man börjar störa sig på hos sig själv. Man önskar att de kunde försöka bygga upp sin självkänsla mer och vara nöjda med hur de ser ut.

Så.. jag tycker att personerna som vill skönhetsoperera sig först ska försöka bygga upp sin självkänsla på annat sätt (finns böcker och terapi att tillgå). Har de bra självkänsla men fortfarande vill opereras så är det fritt fram!

9. Känd person som du önskar ska börja blogga...?
Hinner knappt läsa bloggar alls så jag skulle nog inte följa en kändis blogg.

10. Om det inte hängde på pengar eller på omgivningens förväntningar...vad skulle du vilja ägna ditt liv åt då?
Musiken, helt klart.

11. Får du också ångest av att försöka komma på 11 meningsfulla frågor?

Då jag inte har 11 personer som följer mig behöver jag inte bekymra mig om detta. Annars kunde det vara en rolig utmaning. Hade nog inte fått ångest av det.

Omotiverad

Känner mig ovanligt omotiverad till att uppdatera bloggen. Så det blir ett rätt kort inlägg nu, med tanke på att jag skulle kunna skriva en del.

Jag var på uppföljningsintervju förra måndagen om jag inte minns fel. Nervös och lite små-stressad kom jag dit. Förväntade mig att jag och kanske två andra skulle sitta bredvid varandra i intervjurummet, för att sedan vara med om en "Vem vet mest"-lek om jobbet och att den som vann fick jobbet. Inte allt för realistiskt egentligen antar jag, men mina fantasier kan dra iväg ibland. Tack och lov var jag ensam i rummet, och efter en liten stund sa de att de redan hade bestämt sig - att de ville erbjuda mig jobbet. Det var en enorm lättnad kan jag säga. Så på måndag kl 8:00 börjar jag arbeta heltid.. kommer kännas ovant. Självklart är jag nervös, men även glad. Tänk att de valde mig. Det är den första arbetsintervjun jag någonsin varit på dessutom så det känns ju rätt bra.

Våga ta chansen!

En aningens händelserik vecka. I måndags fick jag ett telefonsamtal från ett nummer jag inte kände igen. Blev nervös men bestämde mig för att svara. Där i andra luren var det någon som ville att jag skulle komma på arbetsintervju på torsdag (igår). Jag blev helt ställd och tankarna satte igång - vill jag eller vill jag inte? Och om jag vill, vågar jag då? Funderade på att tacka nej direkt, men bestämde mig för att köra på, så jag sa att jag väldigt gärna kom på intervju. Jag funderade på vad det värsta som kunde hände var och kom fram till att det skulle vara att jag faktiskt fick jobbet. Ett nej vore nästan skönt, för jag vet inte om jag vågar börja jobba. Tänk om jag gör bort mig totalt?

Sen efter samtalet började jag fundera på om jag ens hade sökt det jobbet. Men det handlar om ett vikariat på en månad (liten chans till förlängning) och ett sådant jobb har jag inte sökt. Så jag antog att de fått mitt nummer genom arbetsförmedlingen.

Ett vikariat på en månad kanske inte låter allt för bra. Men det är erfarenhet inom det område jag faktiskt är utbildad till, vilket jag saknar. Så erfarenhet, mer på mitt CV samt referens - hur bra som helst! Om jag får ett nej så har jag i alla fall ny erfarenhet; nämligen av en arbetsintervju. Har aldrig varit på det innan.

Hur som, jag gick på intervjun igår. Lite lagom nervös kom jag dit 30 minuter innan (tidspessimistisk som jag är), och när själva intervjun började var det bara två stycken andra i rummet. Det var skönt. Överlag kändes det okej, nervositeten lade sig ganska snart. Sen blev det förstås jobbigare igen när jag skulle berätta om mig själv, och om mina bra samt dåliga sidor. Där tog det en liten stund innan jag kom på något okej - trots att jag hade funderat på det tidigare.

De ville ha referenser som de kunde ringa, och idag vet jag att de ringde i alla fall en av namnen de fick. Sen fick jag även ett telefonsamtal av chefen på företaget som sa att de gått igenom alla ansökningar och vill träffa mig igen på måndag. Det ska bli spännande.. får väl se vad de har att säga. ;-)

Breaking Dawn

Så igår såg jag äntligen fjärde delen av Twilight-serien på bio. Måste säga att jag hade högre förväntningar på den. Det var en film jag lika gärna hade kunnat se på TV'n hemma. Sen blev jag aningens besviken på den scen som skulle ha varit äcklig. När de tog upp kniven för att skära fick man inte se någonting. Så jag kan förstå att man inte kunde sätta 15-års gräns på den.

Sen skulle jag vilja veta vilka som tände alla levande ljus ute på ön utanför Rio de Janeiro när de först kom dit. Om det var de två tjänarna så skulle jag ha velat se Edward skicka sms/ringa dem från båten för att förvarna dem. Var det Edward som gjorde det tycker jag man borde ha sett hur han skyndade sig. Men han kom lugnt upp med packningen till sovrummet efter att Bella gått in dit - och då var ljusen redan tända.

Angående om filmen borde vara från 11 eller 15 år tycker jag inte att något av det är bra. För en ensam 11-åring kan det bli för mycket (och jag tycker verkligen inte att en förälder ska ta med sitt 7-åriga barn), men jag tycker heller inte att man kan sätta en 15-års gräns på den. Dags att införa fler gränser? 14-års gräns där 11-åringar kan gå in med vuxet sällskap?

Hur som, generellt sett tyckte jag filmen var helt okej, men hittills den sämsta i serien. Däremot ser jag verkligen fram emot nästa film, och den kommer jag självklart att se på bio! ;-)