Det som av många kan anses vara småsaker, som inte alls är jobbigt, kan andra tycka är ett rent helvete. Men det ger motivation, glädje och energi när man märker att man gör framsteg.
Det är 1 mil in till stan från där jag bor och under många år har jag alltid cyklat när jag ska in dit (senaste 5 åren har jag ibland kört bil istället). Att cykla förbi bussar har alltid gett mig svår ångest, så jag har ofta försökt undvika det genom att ta mindre omvägar. Men det går inte att förhindra helt. Samma sak gäller trafikljus, men de har jag kunnat undvika helt. Det tråkiga är att resan in blir ~10 minuter längre, men det har det varit värt för att slippa känna allas dömande blickar. Står jag stilla vid trafikljus har bilister och andra som passerar förbi gott om tid att se hur jag ser ut, vad jag har för kläder, hur min hållning är, hur cykeln ser ut, skratta åt min mössa, m.m.
Jag har heller inte kunnat stå upp och cykla om folk är i närheten - det drar ju till extra uppmärksamhet. Är jag i en tuff uppförsbacke brukar jag vilja stå upp för att kunna trampa på bättre. Men hör jag att det kommer en bil så har jag satt mig ner automatiskt. Även om jag har försökt stå upp så har benen vikt sig och jag har inte kunnat ställa mig upp förrän bilen är långt borta igen.
De senaste två veckorna har jag kunnat cykla in till stan utan att känna svår ångest. Bussar har inte bekymrat mig, jag har kunnat stå upp trots att folk är i närheten. Trafikljus kan fortfarande vara jobbiga, men det är främst när det är rusningstrafik och jag känner att det är för många i närheten som kan granska mig. Men känslan av att komma in till stan och inse att det inte har varit jobbigt alls, trots att jag har cyklat förbi bussar och stannat vid trafikljus, är obeskrivlig. Börjar nästan gråta av lycka. Då blir jag mer peppad till att prova fler situationer som är jobbiga.
Min psykolog har bett mig göra en "ångesthierarki" där jag har rangordnat många situationer som är jobbiga. Det är meningen att jag ska börja underifrån, utsätta mig för de lättare situationerna först, för att sedan arbeta mig uppåt. Snart kanske det är dags för mig att ringa en bekant? Känner visserligen en klump i magen nu bara jag tänker på det..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar