Ofta är det de inledande minuterna, när jag kommer till en social tillställning, som avgör hur min inställning och mitt humör är. Ska jag på en fest (händer numera ytterst sällan) så har jag alltid svår ångest innan. Jag vet att jag inte passar in - jag är ju inte som alla andra. Resten av gänget är sociala, utåtriktade, stimmiga, tar för sig, skriker, kallar varandra öknamn och tycker det är väldigt underhållande. Själv blir jag trött bara jag tänker på det. Besökte en gammal vän bara för att hålla uppe bekantskapen för någon månad sedan och kom dit samtidigt som en annan kompis. Han bankade på dörren hårt tills den öppnades. Då skriker han "Hej A din feta jävel!", och får till svar "Tjena B din jävla hora!". Ugh, jag kände direkt hur min energi försvann. Kvällen fortsatte ungefär likadant och jag kan inte påstå att jag har mycket gemensamt med dem längre. Synd för vi var bra vänner förr. Nu står jag knappt ut med dem.
Hur som, när jag förr var med på fester med dem hade jag som sagt (kan jag använda det uttrycket när jag skriver?) alltid svår ångest innan. Det är så mycket som kan bli fel bara i början, och sen får jag ofta svårare ångest under själva festen. Men jag gick dit för att jag har svårt att säga nej. Dessutom hade jag inga andra jag kunde träffa och jag ville inte bli helt ensam.
Det första som kan hända när jag går in är att någon kan kommentera min klädsel. Inte tillräckligt fin, eller samma skjorta jag hade sist. Eller så kan de tycka att jag är väldigt finklädd och då måste alla kommentera det. Det är visserligen inte lika jobbigt som att de nedvärderar min klädsel, men den extra uppmärksamheten är jobbig. Jag vill inte sticka ut alls, mycket skönare att bara vara en i mängden. Utöver det kan de även klaga på min frisyr. Var länge sedan jag orkade hålla på med gelé eller spray - tycker ändå det ser dumt ut hur mycket tid jag än lägger ner. Men då kan de tycka att jag "för en gångs skull borde anstränga mig".
Lagom till att jag har fått av mig skorna och jackan kan kommentarerna om mitt utseende vara överstökat, och jag kan redan känna att jag bara vill åka hem eftersom folk ändå inte verkar vilja ha mig där. Och då kommer inspektionen av min dricka. Har jag valt att ta bilen och därmed vara nykter blir ingen glad. Många gånger ska jag upp tidigt dagen efter och då vill jag ändå inte supa. Men då blir vissa sura och brukar säga "men för fan, skit i att gå upp tidigt en gång och ha kul istället". Har jag för ovanlighetens tänkt dricka måste de självklart påpeka det också; "oh wow, Fobisk ska dricka, vad har hänt?". Känns som om de pikar mig genom att dra upp att jag annars inte brukar dricka på fester. Argh - låt mig vara!
Sen kommer den jobbiga sociala biten. Om jag går in och ser lite nytt folk - vad gör jag? Det rätta vore att ta i hand, presentera sig, höra vilka de är och vem de känner som har tagit med dem hit. Men om de redan sitter och pratar vill jag ju inte gå fram för att störa utan hellre vänta tills de går för att fylla på sitt glas eller något. Samtidigt verkar jag osocial om jag inte hälsar så det känns dumt vilket som.
Nej, idag väljer jag ensamheten framför festandet. Men det tär ju också på en. Skulle vilja träffa någon som tycker om att sjunga som jag kan musicera tillsammans med - för det får mig att må bra!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar