Under flera år har jag sett mig själv som asocial och extremt blyg. Det är jag ju också. Har svårt för att prata med folk. Vad ska jag säga? Hur ska jag föra mig för att inte göra bort mig eller bli kritiserad av andra? Läraren lägger fram en öppen fråga som jag kan svaret på, men då börjar tankarna flyga runt. Är jag verkligen 100% säker på att svaret är rätt? Tycker de övriga i klassen att frågan är så enkel så jag verkar dum om jag vill svara? Kan jag säga det jag vill utan att darra på rösten eller komma av mig? Hur mycket jag än vill får jag inte fram ett ord - skräcken gör mig paralyserad.
En och en fungerar jag rätt bra med andra, så länge jag har känt personen en tid. Men i början uppfattas jag vanligen som tystlåten, blyg, tillbakadragen, och kanske osocial. Innan jag ska träffa någon brukar jag planera i någon timma vad jag kan säga, så att jag inte verkar helt socialt inkompetent. Detta är extra viktigt om jag ska träffa 2-3 personer. Träffar jag fler än så är det knappt någon idé, för då kommer jag ändå inte våga prata.
I mitten av December 2010 sökte jag information på Internet för att ta reda på vad det är för "fel" på mig. Tycker att det är så frustrerande att jag knappt kan socialisera med andra och att jag ska få hjärtklappning, huvudvärk och börja svettas så fort jag ska säga något. Så.. efter en del sökning kom jag in på en sida om social fobi, och då var det många bitar som föll på plats.
Saker jag knappt aldrig funderat på började kopplas ihop. Saker jag länge undvikit eller lärt mig hantera på olika sätt som är svåra, eller omöjliga, att göra. Buss har jag knappt åkt på 6 år. Ska jag laga mat måste jag köra ut alla ur köket. Går någon förbi mig när jag skriver slutar jag direkt och får svåra ångestkänslor. När jag handlar i affären blir det inte många varor. På jobb och i skola äter jag alltid själv. Vänner har slutat höra av sig när det är fester, eftersom jag alltid tackar nej. Att beställa mat på restauranger är en mardröm. Vid middagar eller bufféer låter jag andra ta mat först. Har svårt för att prata i telefon om det inte är med någon från närmsta familjen, vilket betyder att min vänskapskrets börjar tunnas ut.
Det var en lättnad att läsa om social fobi, och förstå att det går att få hjälp. Har precis börjat tala med en psykolog, och ska nu påbörja KBT-behandling. Hoppas verkligen att det kommer hjälpa mig så att jag börja göra mer vardagliga saker utan att känna ångest. Det gäller att gå in för det, och det har jag tänkt göra också!
Så, detta kan man väl kalla en introduktion. Blev visst lite längre än jag förväntade mig. Har i fortsättningen tänkt skriva om olika situationer som har varit jobbiga - även fast de kanske inte borde vara det. Lite så att andra kanske får mer förståelse för hur folk med social fobi fungerar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar